Mycket
har sagts om hundrasen som anses kunna vara både drägglig
och odräglig på samma gång. Men inget beskriver
boxern bättre än rubriken ovan. Möjligen då
en beskrivning som enligt uppgift har kommit ur barnamun: "Hunden
som är ledsen med ansiktet och glad med kroppen!" Oavsett
vilken av de två beskrivningarna man gillar bäst så
innebär ett liv med boxer ett aktivt och roligt liv, där
det händer mycket och snabbt. Ett liv där man får
ge mycket och där man får tusenfallt tillbaka.
Boxern
är en hund som kräver aktivitet om han inte ska gå
under. En uttråkad boxer är ingen munter syn, däremot
en stolt, nöjd, självsäker boxer, som sträcker
ut ordentligt på stegen och kroppen... oj vad vackert! Och
det enda han kräver för detta är att få aktivera
sig, bli älskad och behandlad ärligt och med respekt.
Då får du en vän som aldrig viker från din
sida. En vän som finns där när du är ledsen
och behöver tröst. En vän som ställer upp framför
dig när du behöver skydd, och en vän som stöter
med favoritbollen i ditt knäveck när det är för
långtråkigt eller allvarligt.
Har
du familj kan du inte få en bättre hund. En lömsk
opålitlig boxer är lika vanligt som is i Sahara. Han
är robust, tålig, tålmodig, stabil, ja allt det
där som en hund med småbarn omkring sig måste vara.
Skulle det vara bråk i syskonskaran är det inte ovanligt
att boxern går emellan och försöker fjäska
och ställa till rätta, och han tar ofta den svages parti.
Likaväl som det inte är ovanligt att han ställer
sig mellan barnen och barnvakten när barnen ska hämtas;
"Du hade väl aldrig tänkt ta någon ur min flock
härifrån, va..?"
